Blog Image

Igår var det dags att bedöma Apocalypto, Mel Gibsons senaste regiprodukt. Rescensionerna har ju varit blandade, och framför allt har det ju återigen pratats om hur blodigt och våldsamt och ingående allt våld skildras i filmen, liksom det gjordes i Passion of the Christ, liksom hur historiskt inkorrekt mycket av handlingen är. Sistnämnda film såg vi faktiskt på tv nu i helgen för första gången, och där kan jag nog tycka att det var lite väl mycket frossande i bl a pryglingen av Jesus, som kändes rent plågsam att se (och då är jag inte särskilt känslig av mig) och absolut inte behövde vara så extremt långdragen för att vara effektiv rent filmiskt. Men – åter till Apocalypto.

Handlingen är enkel: vår hjälte Jaguar Paw tillhör en stam indianer vars by ligger inne i djungeln, och de lever där i högönsklig välmåga, till dess att de en dag blir överfallna och bortrövade av en annan fientlig stam. Deras by bränns ned, men Jaguar Paw lyckas få sin fru och son att gömma sig i en djup grotta, och hon är en av mycket få som klarar sig levande. Dock är repet upp ur den djupa grottmynningen borta, och Jaguar Paw kommer naturligtvis att kämpa filmen igenom för att komma tillbaka för att rädda henne. Han och de övriga männen som tillfångatagits tas med på en vandring genom djungeln till fiendestammens hem, vilket visar sig vara en av mayacivilisationens städer. Fångarna skall här offras till gudarna för att blidka dem, då undergången för det mäktiga mayariket börjat närma sig – de har drabbats av bl a sjukdomar och missväxt. Vår hjälte lyckas naturligtvis efter en del blodspillan (inklusive lite hjärtan som slits ur kroppen på folk etc) fly och ger sig tillbaka mot sin by med ett antal otrevliga krigare tätt i hälarna. Med färre ord: hjälte blir bortrövad av bad guys, flyr från bad guys genom djungeln för att rädda fru och barn.

Så vad blir då omdömet? Trots de historiska felaktigheterna och den höga våldsnivån tyckte jag att det var en klart sevärd film! Rent utseendemässigt är den fantastisk – miljöerna och kostymerna är otroliga, framför allt episoderna från mayastaden. Här har man verkligen lyckats levandegöra denna fascinerande civilisation, men också en undergångskänsla som visar sig i varenda bildruta. Spänningen finns också där filmen igenom trots den kanske inte alltför avancerade handlingen. Vad våldet beträffar känns det som om det är betydligt lättare att svälja än i Passion of the Christ – för det första var ju faktiskt mayakulturen ganska våldsam och människooffer förekom ju, och för det andra känns det inte som om man frossar i det på samma vis. Inget för känsliga kanske, men egentligen inte värre än många andra filmer. Arkeologen i mig ger Mel rejäl bakläxa på hans behandling av historiska fakta, men han får också beröm för att han levandegjort mayacivilisationen på ett så läckert sätt. Sammantaget med plus och minus tilllagda och fråndragna så blir slutbetyget ändå en fyra från mig.

Blog Image